Utan snus i (typ) 36 timmar försmäktar jag i examensarbetets ångestnäste. Och helgens dekadenta aktiviteter har satt sina spår. I kroppen i själen. Så man ragear på vårdpersonal över telefon, och gråter en skvätt, sittande utanför skolbiblioteket för allmän beskådan. Sedan kommer en sassy vän och räddar situationen som hon alltid gör. Och så äter vi bra mat och skrattar åt tårarna och tänker att det är bara en månad kvar, och så hittar vi en kvarglömd kexchoklad i godisautomaten, och det känns som om någon vill säga oss något. Och någon ringer sedan från vårdcentralen och säger: "Vet du, vi har mackulerat den där fakturan, så du behöver inte tänka på den mer". Och efter det är man trött men lättad och orden kommer sakta men säkert krypande ur lillhjärnan och man tänker, "Kanske kommer funka ändå, kanske kommer bli något av detta tillslut".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar